Alla inlägg av Marina Gyllander

Upphittat

IMG_0790

 

Ni kan inte ana vad jag hittat idag!

Jag har fortfarande inte hämtat mig, mungiporna sitter fast vid öronen av pur exaltation.

Jag har länge levt i tron att han är utdöd som art, men idag kom den uppfattningen på skam. Han lever i högsta välmåga och även om han är rödlistad så verkar det finnas ett livskraftigt bestånd i Göteborg.

Jag talar om ”den unge, väluppfostrade gentlemannen”, du vet den där sorten som lyfter på hatten, öppnar dörrar och lämnar sin plats till oss damer och äldre.

Det var en tämligen fullsatt spårvagn som jag äntrade så där vid lunchtid idag. Tydligen var det fler än jag som ämnade sig in mot Göteborgs centrum denna varma julisöndag. Min spontana reaktion var därför att inta en ståplats men då kände jag inte den Göteborgske unge mannen.

I samma stund som vi gamla, unga, kvinnor och män strömmade in i vagnen så reste sig nämligen vagnens unga män upp och erbjöd oss kvinnor och äldre att inta deras platser. Som den självklaraste sak i världen! Aldrig tidigare har jag upplevt detta, varken på tunnelbanan i Stockholm eller på någon buss på landet.

Men gapande mun och stora ögon åsåg jag sedan dessa unga män som under resten av resan, likt popcorn studsade upp och ner på vagnens säten. Så snart det fanns en ledig stol så satte de sig ner för att sedan med blixtens hastighet resa sig och erbjuda sin plats så snart en kvinna eller äldre person steg ombord. I sanning ett fängslande skådespel.

Och som tillhörande båda kategorierna, både kvinna och äldre, så kände jag mig både privilegierad och utvald, en i sanning angenäm känsla.

Så till alla er som misströstar om dagens ungdom, ni som tror att våra unga män är likgiltiga lättingar och möjliga marodörer, till er kan jag sända ett vittnesmål om hopp.

Den unge gentlemannen lever, jag har hittat honom i Göteborg!

Aloha, namaste, allt gott!

/Tantpåluffen

 

 

 

Litet bo jag sätta vill……….

IMG_0691

 

Jag är på jakt efter bostad.

Ännu några veckor fungerar tält utomordentligt, men som den rejäla tant jag är så har jag börjat se om mitt hus inför den annalkande hösten. Eller se om mitt hus kanske var ett tokigt uttryck i det här läget eftersom det är just det jag inte har, hus alltså. Jag har helt enkelt bara börjat fundera så smått på var jag ska bo när tältperioden är över.

Jag träffade häromveckan en kvinna som flyttat 100 mil med pendeln som vägvisare. Hon hade känt att det var dags att flytta, tagit fram Sverigekartan och låtit en pendel visa vart flyttlasset skulle gå. Det hade tydligen blivit väldigt lyckat varför hon rekommenderade mig att göra detsamma. Hur man ska veta vad pendeln visar berättade hon dock aldrig.

Nä, pendeln får vänta. Jag har börjat i en annan ände, jag testar att provbo lite olika typer av bon.

IMG_0689

 

Det här hittade jag i dag, Lite trixigt var det allt att ta sig in…….

 

IMG_0683

 

……men väl inne så var det faktiskt inte så tokigt, inte alls tokigt, det passade faktiskt riktigt bra, jag kände mig genast som hemma.

Så…..Nähä du, försök inte!

Jag hörde nog vad du tänkte! Svart-vit dräkt+husets form+gammal tant, klart det måste passa. Nä du, jag undanber mig alla oförskämda antydningar och insinuationer angående mitt risbo.

Nu ska jag pyssla till det lite här inne, göra lite hemtrevligt. Sedan ska jag ge mig ut i kvällningen och se om jag hittar något som blänker, tror nog att lite blingbling skulle göra sig väldigt bra mot väggarnas strama, kala kvistar.

So long!

/Tantpåluffen

 

 

Skitsnack

IMG_0739

 

Jag är så innerligt tacksam över att utedassens tid är förbi!

Nå, nu kanske inte det är så revolutionerande, det är säkert fler än jag som känner tacksamhet över att slippa halka ut i kalla vintermörkret varje gång nöden pockar på, men min tacksamhet sträcker sig ett stycke utanför den enkla komfortparametern.

Det jag snarast tänker på är att på utedassens tid var det inte ovanligt med bekvämlighetsinrättning för två, eller flera. Man hade alltså för vana att gå på dass i grupp, och med det försvinner toalettbesökets stora potential, nämligen tillgången till en stund i avskildhet.

Jag vet inte om du är som jag, i så fall kanske du förstår vad jag talar om.

Jag brukar nämligen söka min tillflykt till toaletten när världen blir alltför överväldigande. När jag tvingas tillbringa alltför lång tid tillsammans med människor så är ett toalettbesök ett legalt sätt att få en stund för sig själv och ladda om batterierna. Den möjligheten stod inte till buds under utedassens tid.

Om du också är en som jag, en som samlar kraft och energi genom att söka ditt eget sällskap så kan du säkert leva dig in i den njutning jag upplevt kväll.

Efter att ha satt upp tältet nere vid sjön cyklade jag i den varma sommarkvällen in till stan, hittade en lugn uteservering som erbjöd ett bord för en, god middag och ett glas vin, tillbringade ett par timmar  där med att titta på folk och läsa en god bok, innan jag sakta cyklade tillbaka medan solens sista strålar blänkte i Mjörn.

Är du av den typen som känner dig som mest kraftfull och vital efter en kväll på mingelparty så tycker du förmodligen att jag är en skvatt galen enstöring som lider av någon form av allvarligt sjukdomstillstånd.

Men jag lovar, introversion är ingen sjukdom, inte ännu i alla fall. Amerikanska psykologisamfundet lär dock ha diskuterat att föra in personlighetsdraget på sin lista över mentala åkommor, så jag passar på att leva ut min enstörighet så länge det går, sedan blir det att ta sin tillflykt till toaletten.

Aloha, namaste, allt gott!

Tantpåluffen

 

 

Stålmannen bor i Nora

IMG_0617

 

Den moderna världens stormande framsteg och rasande utveckling har sitt pris!

Förändringar följer i dess spår.  Flora och fauna, kulturmiljöer och traditioner, levnadsvillkor och beteenden, ALLT påverkas och förändras till följd av teknikens ständigt nya landvinningar. Det mesta är av godo men vi får inte blunda för den förstörelse och skövling som också följer i utvecklingens spår.

Många är de människor som med öppna ögon sett detta hot och därför tagit som sin livsuppgift att freda rödlistade arter, krama träd och värna lövgrodor, all heder åt dessa tappra! Dock har jag länge saknat en grupp aktivister som vi med självklarhet borde ha sett dyka upp under det senaste decenniet, ”Rädda Stålmannen-gruppen”.

Jag menar, vi restaurerar våtmarker till fåglarna, hjälper grodor över vägarna och lämnar död ved i skogen till insekterna, vi vet vikten av att värna varje arts särskilda behov, men säg mig, när såg du en telefonkiosk senast?

De har alla monterats ner och forslats bort i samma hastighet som mobiltelefonförsäljningen ökat, och det utan att någon verkar tagit minsta lilla notis om de svårigheter som det måste ha orsakat Stålmannen. Försök byta om i en mobiltelefon så får du ser hur det går!

Nå väl, mycket lättad har jag nu förstått att Noraborna tagit som sin särskilda uppgift att återskapa ett Stålmannenvänligt habitat. Förutom en icke oansenlig mängd gym så finns här nämligen även telefonkiosk, och det en av gammal god kvalitet.

Och restaureringen verkar vara lyckad! Något  jag glatt kunde konstatera då jag som av en slump hade turen att fånga honom på bild, precis när han smidigt slank in för det omtalade och av alla kända, klädbytet.

Ännu en rödlistad art räddad till eftervärlden!

/Tantpåluffen

 

 

 

 

Igenkännandets glädje

IMG_0626

I bland när man ger sig ut för att leta efter något kan det hända att man hittar något man inte ens hade en aning om att man sökte!

När jag nu ändå råkade befinna mig i Nora så tänkte jag att jag kanske skulle försöka att få stöta ihop med de där tre små gummorna. Kunde ju vara kul att få lite sällskap av några andra tanter, kanske ta en kopp kaffe och snacka lite.

Nu var det förvisso inte Marknaden i Nora den här helgen men väl Parkfesten och visst skulle man väl kunna tänka sig att, om inte alla tre, så i alla fall en eller annan liten gumma skulle kunna dyka upp där. Även vi små tanter behöver lite party och rock-and-roll ibland.

Men hur än jag sökte, och det ska ni veta att jag gjorde, bakom varje sten och buske…….

IMG_0577

……….så förblev jag den enda lilla gumman i stan.

När jag därför något slokörad släntrade över stadens torg fångades min blick av något som fick mitt dystra sinne att ljusna några grader. Till min förtjusning fick jag nämligen syn på den mest underbara lilla raritet till buss, en blå skönhet av årgång 1954. Ödmjukt och försiktigt tassade jag in i denna helgedom. Precis så såg den ut, den buss som i sjuttiotalets början, på gropiga vägar, tog mig den dryga milen till och från min skola. Det var minsann ingen modern och uppdaterad fordonspark som trafikerade det norrländska inlandet på den tiden heller.

Efter att tillsammans med bussens tidsenligt matchande chaufför, en längre stund ha vältrat mig i gamla, av typen goda, minnen, särskilt fördjupade vi oss i högertrafikomläggningen, så var det en mycket lycklig och upplivad tant som likt en åldrad Mary Poppins flög fram längs Noras kullerstensbelagda gator.

I bland är minsann livet superhärligfragelistiskhäxlighaledosigt!

/ Tantpåluffen

 

 

 

”Norrländskan”

20140717-102537-37537615.jpg
-Du låter lite som du kommer norrifrån?
Orden kom tvekande, frågande, nästan lite blygt, från den grånande, äldre mannen som stod mitt emot mig i frukostkön.
-Fel, sa jag!
-Jag låter MYCKET som om jag kommer norrifrån!
-Ja, jag ville inte riktigt……, hans röst tonade ut som om har blivit påkommen med fingrarna i syltburken och insett det hopplösa med att försöka försvara sig.
Jag har stött på detta tidigare, och förstår hur kungen, Lady Gaga och andra storheter måste ha det. Du vet det där med att vara speciell, att folk känner igen en men inte vill låtsas om det, lite rädda att störa, måna om deras integritet, och på samma gång fyllda av fascination över att ha mött en celebritet. Så är det att vara norrlänning! Man är mer exotisk och ovanlig än en från USA hitflugen indiansk schaman.
Det är något man får lära dig leva med och acceptera, att Vår Herre i sin godhet inte kan utsätta de arma sörlänningarna för mer än en rejäl norrlandstant i taget.
Jag minns hur jag en gång på en kurs i Örebro halvt skrämde ihjäl de övriga kursdeltagarna med att, i glädjen över min väninnas lycka, dela med mig av ett mms som plötsligt dök upp. Det var september, jakttid och min väninna hade fått skjuta sin första björn! Det var väldigt tydligt att det inte var den typ av glada nyheter som var vanligt förekommande bland de övriga kursdeltagarna.
Jag har alltså god förståelse för varför jag tenderar vara ensam norrifrån varje gång jag deltar i något söder om Dalälven.
För övrigt kan jag meddela att stöveltricket fungerar än, solen skiner, fåglarna kvittrar, och från mattältet kommer sköna jazztoner blandat med goda dofter.
Men innan lunchen är det dags för ”Norrländskan” att bege sig till sharinggruppen för dagens sharing, ett lite finare ord för det där pratet vi brukar ha vi tanter när vi träffas runt kaffebordet.
Aloha, Namaste, allt gott!
/ Tantpåluffen

Vi tanter har våra knep!

20140716-141614-51374725.jpg
Gud har inte samma väderapp som jag!
Ett konstaterande baserat på empiriska studier.
En vecka med vackert väder lovade appen i fredags, vilket genast översattes till festival och tält när jag checkade med översättningsappen. Förväntansfull och glad i hågen slog jag därför ner tältpinnarna på Celebrate Life festivalen på Ängsbacka, Molkom, här skulle livet firas i värme och solsken!
Det kanske är dålig kontakt med satelliter och master här i den värmländska urskogen, eller kanske har vi atmosfäriska störningar av något slag, men min app har konstant visat att just NU regnar det i Molkom MEN om någon timme OCH de kommande fem dagarna så kommer solen att skina. Den upplysningen har dock liksom aldrig nått fram till själva väderlekschefen, därav mitt konstaterande att Gud nog inte litar till väderappar
Efter att i tre dagar, i hopp om den utlovade solen, ha trampat runt i blöta sandaler bestämde jag mig så i morse för att sluta lita till den moderna tekniken och ta till ett gammalt beprövat husmorsknep i stället. Ur bilens djupaste gömsle plockade jag fram yllesockor och gummistövlar, fast förvissad om att inget skingrar moln så snabbt som att noga och grundligt rusta sig för regn, ett dödssäkert knep!
I yttersta nödfall hade jag också tänkt spetsa den indianske schamanens elddans senare i dag, med en äkta Ångermanländsk soldans, en kombination som inga vädergudar skulle kunna motstå.
Stöveltricket visade sig räcka långt den här gången, det tog inte lång tid innan solens strålar visade sig på en blå himmel.
Så nu sitter jag är med stövlarna på och ser alla glada festivaldeltagare som leker och njuter av solen, och inser att det är som vanligt.
Vi tanter kan inte släppa taget, hur skulle världen bli om inte vi fanns med och styrde upp det hela?!

Fördelen med att vara kvinna!

20140710-121224-43944792.jpg
Det finns många fördelar med att vara kvinna, en av dem är att det är helt ok för oss att be om hjälp, och att det då alltid finns någon ridderlig gentleman som skyndar ut för att rädda oss.
När jag i morse tog cykeln in till den närbelägna byn för att få mig en kopp morgonkaffe, så fann jag att byns café skulle öppna, om det ALLS öppnade, kl 12.00.
För en inbiten kaffedrickartant kändes tolv som en väl sen timma för morgonkaffe.
Men skam den som ger sig!
Utanför den lokala loppisen såg jag några bybor som satt och sippade kaffe i skuggan under en parasoll. Jag stegade därför in och frågade om det gick för sig att köpa en kopp. Den trevlige herren i butiken kände nog av min nöd så helt gentilt sa han:
-Det är bara att ta för sig!
Halleluja! Morgonen räddad!
Det visade sig bli en mycket givande stund som förutom kaffe ledde till att jag fick mina sandaler lagade och att jag fick ett mycket givande samtal om hur man blir bemött som SD politiker i kommun och landsting, samt bristen på och behovet av föreningskunskap inom Sverigedemokraterna.
Ja, jisses vad man lär sig i jakten på en kopp morgonkaffe!

I jämställdhetens tecken!

20140709-135938-50378004.jpg Årets Almedalsvecka var enligt medierna rosa!
Det var feminism hit och jämställdhet dit, i en evig tävlan mellan partierna om vilka som är tantvänligast!
Eftersom jag är en modern tant, så hänger jag på samhällstrenden.
I jämställdhetens namn har jag tagit på mig uppdraget att jämna ut det om sommaren förekommande ”fula gubbe” överskottet.
Med kaffetermos och medhavd smörgås har jag därför placerat mig strategiskt, i den svalkande skuggan vid en tätbefolkad badstrand. Här utför jag mitt utjämnande uppdrag som ”ful tant”. Med plikttrogen noggrannhet och ett liderligt leende på läpparna, ägnas dagen åt att beskåda de solbrända, breda bringor som lockats fram av sommarvärmen.
Säga vad man vill om oss tanter, men vi tar vårt samhälleliga ansvar!

Tjo flöjt – och skam den som ger sig!

IMG_0343

Det går ju inte att åka på luffen när den gamla trotjänaren har en utsliten höftled!

Drivknuten väck sa killen på verkstan, kostar 5000 spänn att fixa och det är inte bilen värd, kör tills den rasar! Bah! Trodde han ja! Som den lantis jag är så är jag uppfödd med att allt går att reparera och man gör det själv, punkt!

Därför skred vi till verket, jag och min far. Ett fint samarbete,där min far ansvarar för det mer fysiska, tekniska kunnandet medan mitt bidrag i helandet är av en mer eterisk karaktär. Medelst böner och besvärjelser har jag upprätthållit den för tillfället mest fördelaktiga andliga kontakten.

Efter sjutton om och nitton men, pannveck av icke oansenligt djup och utropande av ett och annat kraftuttryck så lossnade till sist den gamla drivknuten med ett kraftfullt PLONG!

Att det hände just när jag, med hjälp av en hammare, lade mina helande händer på den trilskande knuten, det ser jag som ett tecken på att allt bilmek bör ske i största samförstånd med högre makter.

Ska genast smida ihop en kraftfull besvärjelseramsa inför morgondagen när vi ska ta itu med den andra höftleden!

Sov så gott önskar eder:

/Tantpåluffen