Kategoriarkiv: Luffarliv

Allt har sin tid……

DSC03006

…..det finns en tid för allt som sker under himlen.

En tid för födelse, en tid för död,

en tid att plantera, en tid att rycka upp,

en tid att luffa, en tid att vara bofast.

Det finns många kloka sanningar som vi verkar ha glömt bort i dagens stressade samhälle. Allt har verkligen sin tid, och detta till trots  envisas vi med att försöka göra allt samtidigt, och helst NU.

”Inget är så starkt som en idé vars tid har kommit” menade Victor Hugo, och jag tycker nog att den tanken rimmar bra med att allt har sin tid. Det är först när en företeelses tid är kommen som den blir verkligt framgångsrik. Alla försök att åstadkomma något innan ”tiden är mogen” betyder vanligen bara en massa slit och lite resultat.

Men hur svårt är det inte att invänta och ha tillit, hur frestande är det inte att kavla upp ärmarna och sätta igång?  Även mot bättre vetande. Förmodligen är det en av livets lärdomar att lära sig acceptera nuet och ha tillit till att allt sker i rätt tid om vi bara låter det naturliga skeendet ha sin gång.

Och jag måste faktisk säga att min erfarenhet är att om man bara lyckas med konststycket att hålla sina klåfingrar i styr, och om man bara låter bli att lägga näsan allt för mycket i blöt så brukar det mesta faktiskt lösa sig rätt enkelt när det väl är dags, då när rätt tid väl är kommen.

Så vad har vi då för tid just nu? Ja vad mig anbelangar så är det just nu rätt tid för att börja sitta ute i solen igen, gärna medförande en god bok och en värmande kopp kaffe, möjligen också en lagomt ohälsosam bulle av något slag.

Dessutom verkar även rätt tid ha kommit för en bok som jag länge burit med mig. En som jag börjat läsa flera gånger men lagt undan efter att ha kommit några sidor. Jag har i dagarna, tillsammans med några vänner, startat en studiecirkel med ”Kursen” som tema och den här gången är minsann upplevelsen en helt annan. Den här gången ”uppfyller” boken mig på något sätt, både text och övningar, inget lämnar mig oberörd.

Jag kan inte tolka det på annat sätt än att NU är tiden mogen för ”En kurs i mirakler”.

IMG_2291

”Det är en obligatorisk kurs. Endast tidpunkten när du ägnar dig åt den är frivillig”

Och nu är tiden kommen.

Aloha, Namaste, Allt gott

/Tantpåluffen

Den som söker skall finna

IMG_2041

Jag brukar väl inte direkt tappa bort saker men rätt ofta förlägga både det ena och det andra. Något som fått till följd att jag ägnat åtskilliga timmar av mitt liv åt att leta försvunna grejer och hissat åtskilliga ögonbryn av förvåning när jag hittat de mest  egendomliga saker på fullständigt otänkbara ställen.

Min omgivning har, till min förtret, ömsom irriterat, ömsom roat och med stor iver skrivit mig denna tankspriddhet på näsan. Hur kul är det på en skala? Disträ och tankspridd är inte något man gärna skriver in i sitt cv.

Det var i alla fall min uppfattning fram till den välsignade dag när jag i en bokhandel hittade ”Handbok för tankspridda”.

Vilken underbar titel, som vatten för en ökenvandrare!

Igenkännandets befriande skratt rullade, med en styrka som fick gardinerna att fladdra, genom rummen på det café där jag med iver snubblat in med fokus att snabbast möjligt kunna få försjunka i mitt nya bokfynd.

När min hyschande och något generade son väckte mig ur min boktrans kunde jag glädjestrålande berätta för honom om fördelen med att vara tankspridd, nämligen en osedvanlig förmåga till starkt fokus.

Förutom en mängd dråpliga och pinsamma vittnesmål från själsfränder runt om i landet, innehöll boken en mängd tips och trix både för att komma ihåg och hitta saker. Dessutom hävdade författaren att tankspriddhet faktiskt är en mycket fin egenskap, ett tecken på hög grad av mänsklighet och en förmåga till stark koncentration (dock på något annat).

Kan man tänka sig?! Någon som säger att denna förhatliga egenskap egentligen är mycket fin. Vi tankspridda trollbinds av det som fångar vårt intresserade, så till den grad att allt annat liksom försvinner. Det ligger alltså något i bilden av den tankspridde professorn, för hur skulle någon kunna ta sig hela vägen till en professorstitel utan mycket stark förmåga till koncentration?

Nå, det är många år sedan den här händelsen och troligen hjälpte boken en hel del, för med åren förlägger jag allt färre saker. Kan ju i och för sig också bero på att jag gjort mig av med en massa grejer och förenklat och skalat av mitt liv, det finns liksom inte lika mycket prylar att virra bort numera.

Icke desto mindre lyckades jag i dag tappa en mycket väsentlig sak, nämligen min bil!

IMG_2023

Det var flera än jag som beslutat sig för att åka till Huseby bruk på julmässa i dag, vi var nog att räkna i tusental.

Mässan anses tydligen vara Nordens största med ett besökarantal på 30 000. Det var en himla trevlig tillställning, så den rekommenderar jag å det starkaste, men kom för allt i världen ihåg var ni parkerade bilen, särskilt om ni ämnar stanna tills det blir mörkt. Parkeringen är nämligen stor och där är kolsvart, att hitta sin bil är som att hitta en nål i en höstack.

IMG_2042

När du väl har koll på var du parkerat så tycker jag du ska invänta mörkret. Då lyses den vackra, gamla bruksmiljön upp av en stor mängd marschaller vilka tillsammans ett otal ljusslingor skapar julstämning även en varm och småregnig dag som denna.

IMG_2048

Hur det gick med bilen då?

Jo då, efter en längre stunds famlande i mörkret, bland tusentals bilar, så hittade jag till slut min lilla pärla. När jag väl släppte hjärnan och i stället gick på känslan så löste det hela sig. När jag slutade försöka räkna ut var jag hade ställt bilen, så stod den plötsligt där, mitt framför näsan på mig.

Tricket när man slarvat bort något är nämligen att ha lite is i magen, att ta det lugnt, för det är som min mamma brukar säga:

-Allt som inte är stulet kommer tillbaka!

Aloha, Namaste, allt gott

/TantTankspridd

Amatörluffare

IMG_2021Ja, men det är väl bara att erkänna, jag är blott en simpel amatörluffare!

Det stod plötsligt väldigt klart för mig när årets första snö härom dagen ”drabbade” det småländska höglandet.

Det var en minst sagt något butter tant som i den tidiga morgontimman i chock blev stående där på bron, beskådande det vita täcke som under natten lagt sig över landskapet. Med slokande axlar och hängande huvud plockade hon motvilligt fram snösopen ur bilens bagaget och med en djup suck av uppgivenhet började hon sitt tröstlösa jobb med att befria bilen ur Kung Bores grepp.

Var det inte jag som flytt Norrland för att slippa vintern? Och här var jag nu, med all denna snö och det hade knappt hunnit bli november!!!

Eländigt var det, i sanning eländigt!!

Med den förorättades självklara rätt att vara en gnutta gnällig förflöt dagen så gott den kunde och närmade sig liksom andra dagar så småningom sitt slut och det var där, nära dagens slut som jag insåg mitt amatörskap. Med all önskvärd tydlighet förstod jag det något övermaga i att utnämna mig själv till luffartant.

Det var nämligen när jag fram på kvällningen skulle till Ica som jag stötte på henne, hon den där gamla tanten som hopkrupen och inlindad i en filt satt utanför affärens ingång.  På marken, i vintermörkret,  med en liten pappmugg och en bedjande blick. En blick som på ett ögonblick blåste bort all frätande självömkan ur mitt sinne.

Här snackade vi nämligen en RIKTIG luffartant, inte någon blek piratkopia som när höstvindarna börjar vina kan välja att ta ett jobb och skaffa någonstans att bo bara för att hon är privilegierad nog att bo i ett välordnat land, ha utbildning och är van att bli lyssnad på och räknad med.

Nej, här var det en tant som satt kvar ute trots att snön börjat falla och mörkret sedan länge lagt sig. En tant som kanske inte självklart känner att hon har har så många andra val än att vara på luffen.

Plötsligt fylldes jag av en djup och innerlig tacksamhet för allt gott som finns i mitt liv. För att jag känner det självklart att kunna välja hur jag vill leva, för att jag har tak över huvudet och mat för dagen, för att jag slipper vara på luffen i ett främmande land och tigga för min dagliga försörjning. För att jag kan välja att stoppa in tältet i förrådet när vintern är i antågande.

Och med det guldläget har jag mage att gnälla över att det snöat på min bil, skämmes tamej fan!

Oerhört glad och lätt om hjärtat gör jag min inköpsrunda och på vägen ut från affären stannar jag, ler mot tanten och stoppar en slant i hennes mugg. Jag får ett varmt och tandlöst leende tillbaka.

Sedan den dagen fyller varje tiggare mig med en välsignad känsla av tacksamhet, och kanske är det just därför vårt land översvämmats av tiggare just nu, för att vi ska bli påminda om hur bra vi har det, för att vi ska lära oss känna tacksamhet.

Varje andlig lära beskriver hur tacksamhet är en av de största känslor vi kan ha. Att tacksamhet är en av de känslor som bär den största energin, som bringar oss den största glädje och välbefinnande, som är grunden för en ständigt ökande spiral av välmående och välstånd, och kanske är det så att vi ska tacka för den dagliga påminnelse vi får genom de tiggare som kommit till vårt land, Tänk om de kommit till oss som en välsignelse och inte som det problem som vi förletts att tro att de är!?

I alla fall är det så jag väljer att se dem, som en ständig påminnelse om hur privilegierad jag är.

Aloha, namaste, Allt gott

/Tantpåamatörluff

Wherever I lay my hat……

IMG_1955

Jag har fått en hel del frågor från läsare och läsarinnor som följt tantens luffande både den här och förra sommaren.

Det är många som undrar över vad hon pysslar med egentligen den där tanten. En riktig tant bör hålla sig hemma, gärna i köksregionerna. Där kan hon lämpligen koka saft, pyssla om pelargonior eller kanske stoppa strumpor, det är sådant som tanter plägar göra, men definitivt brukar de inte ränna runt som någon andra klassens osalig ande och utgöra allmän fara i trafiken, sådant går verkligen inte för sig. Så vad i all sin dagar håller hon på med egentligen och varför?

Nå, trots den många gånger bistra och något tillrättavisande framtoningen tycker sig tanten kunna ana ett visst stråk av längtan i många av de här frågorna.

Kan det möjligen vara så att landet i hemlighet hyser ett helt gäng potentiella luffartanter och luffargubbar? Ett samling medborgare vilka dagligen för en vita knogarnas kamp för att hålla nomadgener och frihetslängtan i schack. Vem vet?

Nå, det får vara hur det vill med det,

Som den ansvarsfulla tant jag är så tänkte jag i alla fall att nu när luffarrapporterna, på grund av den rådande årstiden, blir glesare och glesare så kunde det passa bra att ägna lite tid åt att räta ut åtminstone en del av de där frågetecken.

Men Gudarna ska veta att det inte är det lättaste. Särskilt frågan varför är sällan enkel att besvara. Så det hela kommer troligen att kräva sin tant, men jag lovar att göra mitt bästa.

Så var börjar vi då?

Ja, kanske med hatten, detta för oss tanter så karaktäristiska attribut.

Jag har de senaste åren varit ute på något som man kanske skulle kunna beskriva som en personlig frihetsresa, och det är klart att i det perspektivet så måste ju ett luffarliv anses vara kronan på verket. Dock handlar inte frihet enbart om att vara fri i en fysisk mening utan snarare är det väl den mer själsliga, andlig friheten som är den viktigaste, den mest eftersträvansvärda, men kanske också den svåraste att fånga. I fysisk mening är de flesta i det här landet fria men hur många av oss känner fullständig själslig frihet?

Och i brist på denna själens frihet frodas ofta rädsla och kontroll, och i den frågan skiljer inte vi tanter oss från den övriga befolkningen.

Vi jobbar ofta febrilt med att bygga upp tryggheten utanför oss själva, runt oss, och vi kämpar hårt för att hålla koll på allt så att inget krackelerar och rasar. Men den bistra sanningen är ju den att vi egentligen inte har koll på något och inget i det yttre någonsin är beständigt. Sätter vi vår trygghet i hus,  partner eller jobb är vi rökta,  huset kan brinna ner, partnern kan vilja skiljas och vi kan när som helst få sparken, ja, ingenting i den yttre världen är någonsin bestående, det är själva naturen hos den fysiska världen, allt förändras, inget står stilla. Det stillastående blir snart sjukt, igenväxt och tillproppat och med det förstört och snart döende. Därav följer att den enda verkliga tryggheten är den som kommer inifrån, från den eviga, inre stillheten, vilken är helt oberoende av yttre omständigheter. Men för att hitta denna inre trygghet måste vi kanske våga släppa taget om alla snuttefiltar som vi släpar runt på.

Så kanske är det ett av svaret på frågan varför jag är på luffen.

Jag har sålt mitt hus, gjort mig av med lägenheten, gett och kastat bort en massa saker och sagt upp mig från jobbet, bara för att tvinga mig själv att möta alla de rädslor som hindrat mig från att verkligen hitta hem. Finns det inget ”där ute” att söka i så tvingas jag obönhörligen att söka inåt, och därmed öppnas vägen hem, För vårt verkliga hem är på inget sätt en plats i den yttre världen, nej att känna sig ”hemma” är snarare en inre upplevelse, en trygg känsla av helhet och harmoni, och som sådan helt oberoende av var du befinner dig rent fysiskt.

Och vem vet, kanske kommer den dag när tanten käckt kastar av sig hatten och med fullständig ärlighet kan hävda att:

Wherever I lay my hat, that’s my home!

 

Aloha, Namaste, Allt gott!

/Tantpåluffen

Livets väsentligheter

IMG_1873

Jag har vacker väg till jobbet.

De tre milen slingrar sig fram i ett underbart landskap. Kurvorna är många, ja bitvis liknar vägen mest en utkastad serpentin, och asfalten är slät vilket gör att till och med i min gamla bil drabbas man lätt av en vild och ohämmad körglädje. Jag är inte själv motorcyklist men kan mycket väl tänka mig att vägen skulle vara en våt dröm för en MC-åkare.

Tack och lov kantas vägen av diverse ”sevärdheter”, vilka säkerställer att man håller sig inom hastighetsbegränsningen. Det finns alltid någonting att se och upptäcka.

IMG_1902I välskötta hagar betar så väl nyfikna kor…….

IMG_1892….som busiga hästar…..

IMG_1897…… och här och där kan man t o m göra historiska fynd.

Så resan tar faktiskt sin beskärda tid. Kanske är det så att det faktiskt skulle det gå snabbare att ta stora motorvägen, trots att den är betydligt längre, men varför välja en steril och tråkig autostrada när man kan få ett äventyr?

Och ändå är det ofta det jag vill göra när det gäller livet.

Tänk så ofta jag vill och önskar att ta den raka motorvägen från punkt A till punkt B i tillvaron, och så missnöjd, irriterad och besviken jag blir när livet i stället ger mig en smal och krokig väg där jag får hålla tungan rätt i munnen för att inte glida i diket, trots att det är just den mer utmanande vägen som slipar mig till att bli en vaken och skicklig förare, i stället för en halvsovande som kör med automatväxel på autopilot.

Så kanske är det det jag ska lära mig av min upplevelse längs smålandsvägarna.

Att alltid acceptera och fullt ut uppleva den väg där jag för tillfället färdas, även om jag i min enfald skulle ha önskat mig en annan. Det är ju trots allt så att det är utmaningarna som ger körglädje och får en att känna sig levande. 🙂

IMG_1874

Så nästa gång livet slingrar sig och går i krokar ska jag komma ihåg att påminna mig om fördelarna med en landsväg.

På en landsväg riskerar man inte att fartblind missa livets väsentligheter. Nä, där kan man vara säker på att verkligen hinna ta till vara på alla de fröjder som livet erbjuder,  som att stanna en stund för smeka en mjuk hästmule när man är på väg hem från jobbet en vanlig onsdag i oktober.

IMG_1890

Aloha, Namaste, allt gott!

/Tantpåluffen

Viloläge

IMG_1861.JPG

-Hur går det för luffartanten egentligen? Det var länge sen hon hörde av sig.

Ja, så är det, det ska villigt erkännas att på luffarfronten är det bara skit. Tanten har legat av sig fullständigt,både beträffande resor och kaffedrickande.
Först var det då det där med den avtagande sommarvärmen, vilket gjorde tältlivet mindre lockande. I den vevan råkade jag befinna mig i de djupa smålandsskogarna i närheten av min syssling Lena som så lägligt föreslog att jag kunde få tak över huvudet hos henne en tid, och där är både vackert och trevligt med hundpromenader och kattungar så aktar hon sig inte noga kan hon riskera bli ”sysslingbo” för tid och evighet 🙂
Så var det det där med ”frökenhjärtat” som nöp till så dant när jag hamnade på en värmländsk skolgård strax innan skolstart. Sånt är verkligen inte att leka med, det kan få förödande konsekvenser för en luffarkarriär. För min del resulterade det i att jag sedan en tid tillbaka luffar runt i olika klasser där pigga elever på skorrande småländska undrar vilket land jag kommer från. Jag vet inte om det är mitt vilda tungomål eller det faktum att klasserna är så mångkulturella som föranleder frågan.
Så som sagt, med luffandet är det för tillfället rätt uselt.

Nå, kaffedrickandet hålls i alla fall på en någorlunda hygglig nivå tack vare lärarrummets kanske viktigaste inredningsdetalj, kaffebryggaren. Värre är det då på bakelsefronten varför jag har ålagt mig själv att göra ett krafttag och skärpa till mig.
Därav kommer nu denna rapport från Vaggeryd och Jonssons café.
En tant måste ju med nöd se till att hålla sin kakkonsumtion på en hög och jämn nivå.

IMG_1863.JPG

Jonssons konditori är ett av två konditorier i Vaggeryd. Det andra heter Ritz och ligger mitt emot, tvärs över torget. Jag har naturligtvis testat båda ställen men måste nog säga att Jonssons får pluspoäng både för att de tillhandahåller kaffekoppar med fat och alltså inte fallit för oskicket med muggar, har en hemtrevligt tickande köksklocka i stället för skränande radio eller TV, SAMT att de har en hederlig neonskylt av gammaldags snitt ovanför dörren. Det är inte bara bakelserna som gör ett konditori.
Inredningen går i teak och andas därför 60-tal vilket känns trevligt, tyvärr äger inte bord och stolar samma charm men man får väl fästa blicken på den vackra bröddisken i stället för att stirra rakt ner i bordet.

IMG_1852.JPG

I övrigt måste jag säga att jag smått förälskat mig i Småland. De röda stugorna, de betade hagarna och slingrande vägarna, skogen och de små byarna, ja på många sätt likt mina hemtrakter men fasen så mycket mera centralt, på ett par-tre timmar är man i Köpenhamn om man tar tåget. Inte illa, inte alls illa!

Så för närvarande är alltså tantens luffande av en mer begränsad och stilla karaktär och ska väl så vara. Hatten har inte åkt upp på hyllan än, å nä då, så är det alls inte.
Det är nog mera så att var sak har sin tid och just nu är tid att lugnt och stillsamt invänta vad Universum här näst kan tänkas ha i rockärmen till en luffande tant.

Aloha, Namaste, allt gott!

/Tantpåluffen

Populärmusik

IMG_1491

Ja men så då var det väl bevisat då, en gång för alla, att tanten tillhör gruppen mossbelupna fornfynd.

Eftersom det, med Ronja Rövardotters ord, börjar kännas som att det är ” en kall sommar vi har”, så har jag vid det här laget magasinerat tältet och gått över till vandrarhem, höladorna lyser ju tyvärr med sin frånvaro i dagens Sverige.
Det innebär att det är ett gäng vandrarhem jag bebott den senaste tiden, somliga kan jag rekommendera andra inte.
Till kategorin att rekommendera tillhör definitivt Kvarndammens vandrarhem i Vetlanda, och det var här jag ”kom ut” som relik från forntiden.

IMG_1483-0.JPG

-Vetlanda, sa jag med ett soligt leende till damen i incheckningen, här har jag aldrig varit förut, men jag kommer direkt att tänka på det gamla fina radioprogrammet ”Skivor från Vetlanda”.

Med höjda ögonbryn och en frågande blick tittade hon något avvaktande på mig.

-Ja, men du vet, det där programmet med han som kom härifrån och spelade gamla fina stenkakor, förtydligade jag. Jag älskade verkligen det programmet, det var såååååå himla mysigt, fortsatte jag entusiastiskt.

-Jo, jag vet, nickade hon. Lars-Göran Frisk.
Nja, det är bara det att de flesta brukar säga Lena Philipsson, förklarade hon och återgick till att skriva in mig som boende över natten.

-Lena Philipsson, sa jag med samma förvånande uttryck som den vänliga damen nyss anlagt.

-Ja, hon kommer härifrån, förklarade damen.

-Åhå ja?!  Ja, si det hade jag inte en aning om.

Men det ska sjutton kunna hålla sig ajour med alla nykomlingar som, likt svampar om hösten, växer fram numera.

Lena Philipsson, bah! Nej men kom igen och fråga mig om storheter som Ulla Billqvist, Ernst Rolf och Harry Brandelius, då ska ni se en tant som har råkoll.

IMG_1492

Nå, den lilla fadäsen till trots så får jag säga att Kvarndammen är verkligen en mycket trevlig bekantskap och nästa gång jag kommer till Vetlanda kan jag dessutom stoltsera med att veta att deras största storhet heter Lena Ph, inte Lars-Göran Frisk 🙂

Aloha, Namaste, Allt gott

/Tantpåluffen

 

Åter till ordningen

IMG_1529.JPG

Ja, välkomna till en stund i trivsam miljö, nu är ordningen återställd och tanten är sitt vanliga godmodiga jag igen.

Det blir lätt så otrevligt när vi tanter brusar upp, folk vet inte riktigt vad de ska göra eller hur de ska ta det.
Ja det är klart en del har ju sina standardreaktioner, då tänker jag på en viss typ av män, såna som blir förfärligt besvärade när vi kvinnor inte vet vår plats att vara väna kuttersmycken, utan i stället opassande höjer rösten så det ångar ur öronen.
”Klimateriekärring”, morrar dessa män om kvinnan är i åldern att PMS-häxa är ett överspelat epitet. Och med det anser de saken överspelad och utagerad, sakna relevans och värde och endast vara ett resultat av kvinnans så labila hormoner. Ack ja, såna fän det finns!

Hur blir det med cafétipsen, undrade en läsare. Kan inte tanten fresta oss med några läckra bilder på smarriga bakelser i stället för att leka politisk agitator, vi är så innerligt trötta och mätta på den senaste tidens ensidiga valfläskdiet.
Naturligtvis, kära läsarinna!
Ordningen är återställd, tanten är glad och kan idag rekommendera Elsies i Nässjö. Ett café med anor från 30-talet, men i den här tappningen sedan 1958. Väldigt trivsamt på alla sätt, inte minst den välkomnande texten på trappan. I dag drivs caféet av två av Elsies barn och stället är varsamt renoverat med en tydlig kvarvarande känsla av femtiotal.
Dock får jag göra läsarinnan besviken vad gäller smarriga bakelser, vet inte vad som hänt, om tanten gått och blivit nyttig men bakelserna har allt mer blivit utbytta mot smarriga mackor.

IMG_1530.JPG

Vad övrigt kan man säga om Nässjö?
Tja, staden fyller 100 år i år, och de har kandiderande politiker som verkar vara av samma årgång

IMG_1532.JPG

Säga vad man vill, men det verkar vara krut i folk här på Småländska höglandet 🙂

Men nu säger jag som mina barn sa när de var små, nu ska jag sova så det snabbt blir i morgon.
Jag ämnar nämligen äta grötfrukost hos Elsie.

IMG_1527.JPG

Aloha, Namaste, allt gott!

/ Tantpåluffen

Postvalum aggressione

IMG_1524.JPG

Så var det då dags för en valanalys från er utsända tant i landet, och det måste sägas att det är inte utan att den annars så fredliga tanten har börjat surna till lite granna. Möjligen har hon drabbats av en liten släng av ” Postvalum aggressione”.

Visserligen har tanten flackat runt i vårt land under stora delar av valrörelsen men hon har ändå, så gott det varit möjligt, snappat upp det väsentligaste i medias så kallade ”bevakning”. Även om det i tantens tycke inte är så mycket det att media ”bevakar” utan snarare styr, hela tillställningen.

Förutom att hålla koll på media så har hon också med stora öron tjuvlyssnat på de samtal som förts på caféer och andra mötesplatser och i viss mån, det ska erkännas, även med försåt lett oskyldiga cafésamtal in på politikens minerade område. Allt för att få en levande bild av valrörelsen och valtemperaturen bland vanligt folk.

Ingen ska tro att vi tanter släpper vårt samhällsengagemang bara för att vi tar oss en stunds välförtjänt ledighet.
Nej då, såna är vi inte.

Nå, tantens samlade valbevakning ger en rätt klar bild av att etablissemanget har ingen som helst koll på hur vanligt folk har det, eller vad vanligt folk värderar och kanske struntar  de högaktningsfullt i det.

Den här sommaren har tanten tillryggalagt ca 700 mil svensk landsväg.  (Ja, ja, ja, hon vet att det inte är politiskt korrekt att erkänna denna omfattande nöjesåkning, likväl gör hon det nu i öppen skrift, som ett litet bevis för tanters stora ärlighet. Dessutom erkänner hon utan att skämmas att hon inte ens haft den goda smaken att samåka)

Mestadels har färden gått på små och medelstora vägar, förbi små och medelstora samhällen, inte en enda gång har hon stannat till i den Kungliga hufvudstaden men två gånger har hon åkt snabbt igenom densamma. Det beror inte på att hon på något sätt skulle förakta Stockholm eller stockholmarna, utan mera på det faktum att det känts angeläget att upptäcka hela den myllrande värld som finns utanför vårt lands epicentrum.

Och det är förunderligt vad mycket som finns.

By efter by, samhälle efter samhälle. I varje väderstreck och efter varje kurva dyker de upp, de där små ställena som är någons hem. Förunderligt att det bor folk på så många  och så vackra ställen, och ändå verkar de som har makten att spegla verkligheten vara av uppfattningen att inget existerar utanför Stockholmsregionen. I alla fall inget av värde.

Kanske är det till och med värre än så, kanske tycker de dessutom att alla vi som bor där ute är lite dumma i huvudet.  Det kan ju faktiskt vara så att det inte bara är Anna Kinberg Batra som tycker att ”stockholmare är smartare än lantisar”, bara med den lilla skillnaden att de andra lärt sig hålla truten.

Ja, jag är kanske  lite grinig i dag, men i dystra stunder kan man lätt få känslan av att allt leverne utanför kulturhippa Söder eller finanssmarta Stureplan kvalificerar en rakt in i det stora, stygga ”UTANFÖRSKAPET”.

Nå, till dig som känner dig missnöjd med sakernas tillstånd, du som blivit styvmoderligt behandlad av samhället, du som känner dig sviken och missförstådd, med de här orden vill jag säga att det blir inte bättre av att du röstat på några andra den här gången, de kommer inte heller att förstå dig eller ha lust att hjälpa. Du måste ta saken i egna händer.

För hundra år sedan tröttnade folk på det faktum att vi, eller ja, männen,  höll på att supa ihjäl sig, man kom tillsammans och skapade nykterhetsrörelsen, andra hade goda relationer med Vår Herre men saknade förtroende för hans personal, så de kom samman och skapade frikyrkorörelsen, åter andra gillade inte det faktum att bara rika kunde utöva idrott, så man kom samman och skapade idrottsrörelsen, ett gäng var klart fed-up på det faktum att inte alla fick rösta, så man kom samman och skapade rösträttsrörelsen, pissiga arbetsvillkort retade gallfeber på utnyttjade arbetare så man kom samman och startade arbetarrörelsen, ………………………………. fill in the blank.

Det är kort sagt dags för en ny stor folkrörelse driven av gräsrötter som ledsnat på att ge bort sin makt till andra, som är villiga att ta ansvar för att gemensamt bygga det samhälle som de själva värderar och anser vara meningsfullt, med eller utan etablissemangets godkännande och medhjälp.

Rörelsen är redan igång, goda exempel finns på flera håll både inom och utom vårt land, och av det politiska läget att döma torde missnöjet nu nått den grad att det finns goda skäl att förutspå en explosionsartad ökning av engagemanget.

Kom ihåg, ingen annan än du själv har makten att definiera på vilken sida om stängslet du är. Kanske är den tillsynes utestängde den som egentligen är inne och tvärtom, eller kanske det överhuvudtaget inte ens finns något stängsel.

Så till sist vill jag avsluta med en bild av verklig rikedom skapad i vår vackra landsbygd.

IMG_1376

Aloha, Namaste, Allt Gott

/Tantpåluffen

 

 

 

 

 

 

Jo då, jag är kvar!

IMG_1463
Var är tanten? Är hon fortfarande på luffen? Och hur blir det med fikatipsen?

Frågorna hopar sig här på redaktionen.

Jo då, tanten luffar vidare, så snabbt ger inte en riktig tant upp. Visserligen får man snart säga som Ronja Rövardotter, ”det är en kall sommar vi har”, men som den förutseende tant jag är har jag gjort mig en sväng till mina nordliga hemtrakter och bytt ut sommargarderoben mot en mer höstanpassad, innehållande mamelucker och yllesockor.

När jag ändå var hem omkring passade jag också på att ta min medborgeliga rättighet att rösta i höstens alla tre val, så nu väntar jag bara med spänning på resultatet på söndag. Vi tanter ligger ju rätt fint till i år.

Och så har vi det här med fikatipsen.

I dag vill jag rekommendera Hedberg Bok- och Musikcafé i Visby, ett himla trivsamt ställe.

IMG_1444

På Hedbegrs har jag hängt en hel del den här veckan. Smaskigt fika och skön musik, ett riktigt trivsamt ställe att försjunka i en god bok.

IMG_1443

Böcker att försjunka i har jag hittat gott om här på Almedalsbiblioteket. Har man vistats mer än en halv vecka på en ort bör man skaffa lånekort där. Jag har snart en hel kortlek med lånekort från olika städer 🙂

Almedalsbiblioteket har för övrigt också ett mycket trevlig café med fin utsikt.

IMG_1137

Något som en del verkar missa, men det är en annan historia.

I övrigt kan jag meddela att solen går ner i väster även här på Gotland, och månen har varit full, vilket han verkar ha varit rätt ensam om för övrigt. Partyt har nämligen avtagit här i sommarstaden Visby.

Lugnet har kommit i takt med att turisterna åkt, de enda som nu hörs skräna är diverse  sjöfåglar och t o m de är rätt lugna där de behagfullt guppar runt i vattnet.

IMG_1440

Det var allt för den här gången från er utsända tant i landet, till vi hörs nästa gång säger jag:

Aloha, Namaste, Allt gott

/Tantpåluffen