Etikettarkiv: Luffartant

Amatörluffare

IMG_2021Ja, men det är väl bara att erkänna, jag är blott en simpel amatörluffare!

Det stod plötsligt väldigt klart för mig när årets första snö härom dagen ”drabbade” det småländska höglandet.

Det var en minst sagt något butter tant som i den tidiga morgontimman i chock blev stående där på bron, beskådande det vita täcke som under natten lagt sig över landskapet. Med slokande axlar och hängande huvud plockade hon motvilligt fram snösopen ur bilens bagaget och med en djup suck av uppgivenhet började hon sitt tröstlösa jobb med att befria bilen ur Kung Bores grepp.

Var det inte jag som flytt Norrland för att slippa vintern? Och här var jag nu, med all denna snö och det hade knappt hunnit bli november!!!

Eländigt var det, i sanning eländigt!!

Med den förorättades självklara rätt att vara en gnutta gnällig förflöt dagen så gott den kunde och närmade sig liksom andra dagar så småningom sitt slut och det var där, nära dagens slut som jag insåg mitt amatörskap. Med all önskvärd tydlighet förstod jag det något övermaga i att utnämna mig själv till luffartant.

Det var nämligen när jag fram på kvällningen skulle till Ica som jag stötte på henne, hon den där gamla tanten som hopkrupen och inlindad i en filt satt utanför affärens ingång.  På marken, i vintermörkret,  med en liten pappmugg och en bedjande blick. En blick som på ett ögonblick blåste bort all frätande självömkan ur mitt sinne.

Här snackade vi nämligen en RIKTIG luffartant, inte någon blek piratkopia som när höstvindarna börjar vina kan välja att ta ett jobb och skaffa någonstans att bo bara för att hon är privilegierad nog att bo i ett välordnat land, ha utbildning och är van att bli lyssnad på och räknad med.

Nej, här var det en tant som satt kvar ute trots att snön börjat falla och mörkret sedan länge lagt sig. En tant som kanske inte självklart känner att hon har har så många andra val än att vara på luffen.

Plötsligt fylldes jag av en djup och innerlig tacksamhet för allt gott som finns i mitt liv. För att jag känner det självklart att kunna välja hur jag vill leva, för att jag har tak över huvudet och mat för dagen, för att jag slipper vara på luffen i ett främmande land och tigga för min dagliga försörjning. För att jag kan välja att stoppa in tältet i förrådet när vintern är i antågande.

Och med det guldläget har jag mage att gnälla över att det snöat på min bil, skämmes tamej fan!

Oerhört glad och lätt om hjärtat gör jag min inköpsrunda och på vägen ut från affären stannar jag, ler mot tanten och stoppar en slant i hennes mugg. Jag får ett varmt och tandlöst leende tillbaka.

Sedan den dagen fyller varje tiggare mig med en välsignad känsla av tacksamhet, och kanske är det just därför vårt land översvämmats av tiggare just nu, för att vi ska bli påminda om hur bra vi har det, för att vi ska lära oss känna tacksamhet.

Varje andlig lära beskriver hur tacksamhet är en av de största känslor vi kan ha. Att tacksamhet är en av de känslor som bär den största energin, som bringar oss den största glädje och välbefinnande, som är grunden för en ständigt ökande spiral av välmående och välstånd, och kanske är det så att vi ska tacka för den dagliga påminnelse vi får genom de tiggare som kommit till vårt land, Tänk om de kommit till oss som en välsignelse och inte som det problem som vi förletts att tro att de är!?

I alla fall är det så jag väljer att se dem, som en ständig påminnelse om hur privilegierad jag är.

Aloha, namaste, Allt gott

/Tantpåamatörluff

Hjärnan förstår inte inte

IMG_0972

Det är inte lätt att vara luffartant i vårt västra grannland!

Ta bara det här med vägskyltningen. Vem kom på den lysande idén att sätta upp vägskyltar som berättar vilken hastighetsbegränsning det INTE är?

Hur stor nytta har man av det menar jag?

Stadigt och fint, med tungan rätt i munnen rullade jag vägen fram och försökte så gott det gick att vara en laglydig trafikant. I färskt minne fanns den åthutning jag fick i fjol när en barsk poliskvinna fräste till mig att ”ta det litt rolig och bli som ett normalt männske”, sedan hon med blinkande ljus och tutande sirener prejat in mig på en parkeringsplats. Nä minsann, en sådan behandling tänkte jag inte tåla en gång till!

Och så kommer då denna skyltning och ställer till det. Jo då tack, jag vet att det nyss har varit hastighetsbegränsning på 60, det vet jag, och visserligen är det rart och gulligt att berätta för mig att det har varit det men nu gäller inte det längre, men är det inte fortfarande lite information som fattas?

Om det inte är 60, så kan det ju vara 70, 80, 90 eller kanske 40.

Ja, jag testade mig fram lite men det enda som hände var att ilskna medtrafikanter tutade och hytte med näven. Det slutade med att jag lade mig bakom en lagom fin bil och höll jag samma hastighet som den, i förhoppning om att bilens åldrade chaufför var en laglydig vägtrafikant. Jag undrar just om den förklaringen skulle hållit om polisen haft hastighetskontroll?

En annan sak jag undrar över är om norrmännen använder samma taktik när de skriver inköpsnotor?

Inte kaffe

Inte hushållspapper

Inte barnmat

inte …………

Jag får nog smyga mig in på Kiwi eller Coop i morgon och kolla om det ligger någon kvarglömd nota  i någon korg

Aloha, Namaste,  Allt gott

/Tantpåluffen