Etikettarkiv: Rädsla

Wherever I lay my hat……

IMG_1955

Jag har fått en hel del frågor från läsare och läsarinnor som följt tantens luffande både den här och förra sommaren.

Det är många som undrar över vad hon pysslar med egentligen den där tanten. En riktig tant bör hålla sig hemma, gärna i köksregionerna. Där kan hon lämpligen koka saft, pyssla om pelargonior eller kanske stoppa strumpor, det är sådant som tanter plägar göra, men definitivt brukar de inte ränna runt som någon andra klassens osalig ande och utgöra allmän fara i trafiken, sådant går verkligen inte för sig. Så vad i all sin dagar håller hon på med egentligen och varför?

Nå, trots den många gånger bistra och något tillrättavisande framtoningen tycker sig tanten kunna ana ett visst stråk av längtan i många av de här frågorna.

Kan det möjligen vara så att landet i hemlighet hyser ett helt gäng potentiella luffartanter och luffargubbar? Ett samling medborgare vilka dagligen för en vita knogarnas kamp för att hålla nomadgener och frihetslängtan i schack. Vem vet?

Nå, det får vara hur det vill med det,

Som den ansvarsfulla tant jag är så tänkte jag i alla fall att nu när luffarrapporterna, på grund av den rådande årstiden, blir glesare och glesare så kunde det passa bra att ägna lite tid åt att räta ut åtminstone en del av de där frågetecken.

Men Gudarna ska veta att det inte är det lättaste. Särskilt frågan varför är sällan enkel att besvara. Så det hela kommer troligen att kräva sin tant, men jag lovar att göra mitt bästa.

Så var börjar vi då?

Ja, kanske med hatten, detta för oss tanter så karaktäristiska attribut.

Jag har de senaste åren varit ute på något som man kanske skulle kunna beskriva som en personlig frihetsresa, och det är klart att i det perspektivet så måste ju ett luffarliv anses vara kronan på verket. Dock handlar inte frihet enbart om att vara fri i en fysisk mening utan snarare är det väl den mer själsliga, andlig friheten som är den viktigaste, den mest eftersträvansvärda, men kanske också den svåraste att fånga. I fysisk mening är de flesta i det här landet fria men hur många av oss känner fullständig själslig frihet?

Och i brist på denna själens frihet frodas ofta rädsla och kontroll, och i den frågan skiljer inte vi tanter oss från den övriga befolkningen.

Vi jobbar ofta febrilt med att bygga upp tryggheten utanför oss själva, runt oss, och vi kämpar hårt för att hålla koll på allt så att inget krackelerar och rasar. Men den bistra sanningen är ju den att vi egentligen inte har koll på något och inget i det yttre någonsin är beständigt. Sätter vi vår trygghet i hus,  partner eller jobb är vi rökta,  huset kan brinna ner, partnern kan vilja skiljas och vi kan när som helst få sparken, ja, ingenting i den yttre världen är någonsin bestående, det är själva naturen hos den fysiska världen, allt förändras, inget står stilla. Det stillastående blir snart sjukt, igenväxt och tillproppat och med det förstört och snart döende. Därav följer att den enda verkliga tryggheten är den som kommer inifrån, från den eviga, inre stillheten, vilken är helt oberoende av yttre omständigheter. Men för att hitta denna inre trygghet måste vi kanske våga släppa taget om alla snuttefiltar som vi släpar runt på.

Så kanske är det ett av svaret på frågan varför jag är på luffen.

Jag har sålt mitt hus, gjort mig av med lägenheten, gett och kastat bort en massa saker och sagt upp mig från jobbet, bara för att tvinga mig själv att möta alla de rädslor som hindrat mig från att verkligen hitta hem. Finns det inget ”där ute” att söka i så tvingas jag obönhörligen att söka inåt, och därmed öppnas vägen hem, För vårt verkliga hem är på inget sätt en plats i den yttre världen, nej att känna sig ”hemma” är snarare en inre upplevelse, en trygg känsla av helhet och harmoni, och som sådan helt oberoende av var du befinner dig rent fysiskt.

Och vem vet, kanske kommer den dag när tanten käckt kastar av sig hatten och med fullständig ärlighet kan hävda att:

Wherever I lay my hat, that’s my home!

 

Aloha, Namaste, Allt gott!

/Tantpåluffen

Mod

IMG_1229

Vad modig du är!

Jag vet inte hur många gånger jag hört de orden den senaste tiden, och ändå kan jag inte riktigt ta till mig dem, det är nämligen inte så jag ser mig själv, jag är i själva verket en riktig fegis.

De orden brukar oftast komma som en replik när någon frågar var jag bor och vad jag gör. Det senaste ett och ett halvt året har jag nämligen bott i kappsäck, vilket verkar vara något rätt ovanligt för en kvinna i femtioårsåldern.

För två år sedan hade jag både hus och lägenhet samt det som kallas ”fast jobb”. Jag levde rätt ”planerat”, försökte fundera ut vad som var bäst och klokast, vilka investeringar som skulle löna sig och vad jag gjorde bäst i att låta bli, jag levde kort sagt ganska mycket efter huvudet, efter vad jag enligt bästa förmåga kunde fundera ut. Ganska traditionellt skulle man kunna säga, och rätt tråkigt.

Så en dag insåg jag plötsligt att det sättet att leva hade varit ”så där”. Kanske skulle jag testa att släppa taget en stund, släppa kontrollen och bara gå på känslan, utan planerande. Jag bestämde mig för att testa en månad, och på den vägen är det.

Det gick rätt snabbt att sälja hus, säga upp mig från jobbet, säga upp lägenheten, göra mig av med grejer,  magasinera det som var kvar och ge mig ut på en okänd resa med lätt packning och magen som gps.

Men modig, nja jag vet inte.

Kanske är det precis som Malcom Gladwell skriver i sin bok ”David och Goliat”:

”Mod är inte något som du redan har och som gör dig djärv när de hårda tiderna kommer. Mod är vad du förvärvar när du har gått igenom de hårda tiderna och upptäcker att de inte är så hårda trots allt”

Och säg den tant i femtioårsåldern som inte gått igenom hårda tider.

Så kanske är det så att även vi som definierat oss som fegisar i ungdomen, vi känsliga, räddhågade, vi som alltid haft både hängslen och livrem, vi som tänkt både före och efter, kanske är det så att vi på ålderns höst blir modiga på grund av att mod är något inlärt.

Vi människor har nämligen inte bara en benägenhet för rädsla, vi är också rädda för att vara rädda, så den som varit mycket rädd i sina dagar har verkligen haft ymniga förutsättningar till träning.

Om livet ger dig en citron, gör saft av den.

Livet gav mig rädsla, och därmed incitament att övervinna den. Och kanske, kanske gjorde det mig något modigare med åren.

Alhoa, Namaste, allt gott!

/Tantpåluffen