Etikettarkiv: Tanter

Åter till ordningen

IMG_1529.JPG

Ja, välkomna till en stund i trivsam miljö, nu är ordningen återställd och tanten är sitt vanliga godmodiga jag igen.

Det blir lätt så otrevligt när vi tanter brusar upp, folk vet inte riktigt vad de ska göra eller hur de ska ta det.
Ja det är klart en del har ju sina standardreaktioner, då tänker jag på en viss typ av män, såna som blir förfärligt besvärade när vi kvinnor inte vet vår plats att vara väna kuttersmycken, utan i stället opassande höjer rösten så det ångar ur öronen.
”Klimateriekärring”, morrar dessa män om kvinnan är i åldern att PMS-häxa är ett överspelat epitet. Och med det anser de saken överspelad och utagerad, sakna relevans och värde och endast vara ett resultat av kvinnans så labila hormoner. Ack ja, såna fän det finns!

Hur blir det med cafétipsen, undrade en läsare. Kan inte tanten fresta oss med några läckra bilder på smarriga bakelser i stället för att leka politisk agitator, vi är så innerligt trötta och mätta på den senaste tidens ensidiga valfläskdiet.
Naturligtvis, kära läsarinna!
Ordningen är återställd, tanten är glad och kan idag rekommendera Elsies i Nässjö. Ett café med anor från 30-talet, men i den här tappningen sedan 1958. Väldigt trivsamt på alla sätt, inte minst den välkomnande texten på trappan. I dag drivs caféet av två av Elsies barn och stället är varsamt renoverat med en tydlig kvarvarande känsla av femtiotal.
Dock får jag göra läsarinnan besviken vad gäller smarriga bakelser, vet inte vad som hänt, om tanten gått och blivit nyttig men bakelserna har allt mer blivit utbytta mot smarriga mackor.

IMG_1530.JPG

Vad övrigt kan man säga om Nässjö?
Tja, staden fyller 100 år i år, och de har kandiderande politiker som verkar vara av samma årgång

IMG_1532.JPG

Säga vad man vill, men det verkar vara krut i folk här på Småländska höglandet 🙂

Men nu säger jag som mina barn sa när de var små, nu ska jag sova så det snabbt blir i morgon.
Jag ämnar nämligen äta grötfrukost hos Elsie.

IMG_1527.JPG

Aloha, Namaste, allt gott!

/ Tantpåluffen

Igenkännandets glädje

IMG_0626

I bland när man ger sig ut för att leta efter något kan det hända att man hittar något man inte ens hade en aning om att man sökte!

När jag nu ändå råkade befinna mig i Nora så tänkte jag att jag kanske skulle försöka att få stöta ihop med de där tre små gummorna. Kunde ju vara kul att få lite sällskap av några andra tanter, kanske ta en kopp kaffe och snacka lite.

Nu var det förvisso inte Marknaden i Nora den här helgen men väl Parkfesten och visst skulle man väl kunna tänka sig att, om inte alla tre, så i alla fall en eller annan liten gumma skulle kunna dyka upp där. Även vi små tanter behöver lite party och rock-and-roll ibland.

Men hur än jag sökte, och det ska ni veta att jag gjorde, bakom varje sten och buske…….

IMG_0577

……….så förblev jag den enda lilla gumman i stan.

När jag därför något slokörad släntrade över stadens torg fångades min blick av något som fick mitt dystra sinne att ljusna några grader. Till min förtjusning fick jag nämligen syn på den mest underbara lilla raritet till buss, en blå skönhet av årgång 1954. Ödmjukt och försiktigt tassade jag in i denna helgedom. Precis så såg den ut, den buss som i sjuttiotalets början, på gropiga vägar, tog mig den dryga milen till och från min skola. Det var minsann ingen modern och uppdaterad fordonspark som trafikerade det norrländska inlandet på den tiden heller.

Efter att tillsammans med bussens tidsenligt matchande chaufför, en längre stund ha vältrat mig i gamla, av typen goda, minnen, särskilt fördjupade vi oss i högertrafikomläggningen, så var det en mycket lycklig och upplivad tant som likt en åldrad Mary Poppins flög fram längs Noras kullerstensbelagda gator.

I bland är minsann livet superhärligfragelistiskhäxlighaledosigt!

/ Tantpåluffen

 

 

 

”Norrländskan”

20140717-102537-37537615.jpg
-Du låter lite som du kommer norrifrån?
Orden kom tvekande, frågande, nästan lite blygt, från den grånande, äldre mannen som stod mitt emot mig i frukostkön.
-Fel, sa jag!
-Jag låter MYCKET som om jag kommer norrifrån!
-Ja, jag ville inte riktigt……, hans röst tonade ut som om har blivit påkommen med fingrarna i syltburken och insett det hopplösa med att försöka försvara sig.
Jag har stött på detta tidigare, och förstår hur kungen, Lady Gaga och andra storheter måste ha det. Du vet det där med att vara speciell, att folk känner igen en men inte vill låtsas om det, lite rädda att störa, måna om deras integritet, och på samma gång fyllda av fascination över att ha mött en celebritet. Så är det att vara norrlänning! Man är mer exotisk och ovanlig än en från USA hitflugen indiansk schaman.
Det är något man får lära dig leva med och acceptera, att Vår Herre i sin godhet inte kan utsätta de arma sörlänningarna för mer än en rejäl norrlandstant i taget.
Jag minns hur jag en gång på en kurs i Örebro halvt skrämde ihjäl de övriga kursdeltagarna med att, i glädjen över min väninnas lycka, dela med mig av ett mms som plötsligt dök upp. Det var september, jakttid och min väninna hade fått skjuta sin första björn! Det var väldigt tydligt att det inte var den typ av glada nyheter som var vanligt förekommande bland de övriga kursdeltagarna.
Jag har alltså god förståelse för varför jag tenderar vara ensam norrifrån varje gång jag deltar i något söder om Dalälven.
För övrigt kan jag meddela att stöveltricket fungerar än, solen skiner, fåglarna kvittrar, och från mattältet kommer sköna jazztoner blandat med goda dofter.
Men innan lunchen är det dags för ”Norrländskan” att bege sig till sharinggruppen för dagens sharing, ett lite finare ord för det där pratet vi brukar ha vi tanter när vi träffas runt kaffebordet.
Aloha, Namaste, allt gott!
/ Tantpåluffen

Vi tanter har våra knep!

20140716-141614-51374725.jpg
Gud har inte samma väderapp som jag!
Ett konstaterande baserat på empiriska studier.
En vecka med vackert väder lovade appen i fredags, vilket genast översattes till festival och tält när jag checkade med översättningsappen. Förväntansfull och glad i hågen slog jag därför ner tältpinnarna på Celebrate Life festivalen på Ängsbacka, Molkom, här skulle livet firas i värme och solsken!
Det kanske är dålig kontakt med satelliter och master här i den värmländska urskogen, eller kanske har vi atmosfäriska störningar av något slag, men min app har konstant visat att just NU regnar det i Molkom MEN om någon timme OCH de kommande fem dagarna så kommer solen att skina. Den upplysningen har dock liksom aldrig nått fram till själva väderlekschefen, därav mitt konstaterande att Gud nog inte litar till väderappar
Efter att i tre dagar, i hopp om den utlovade solen, ha trampat runt i blöta sandaler bestämde jag mig så i morse för att sluta lita till den moderna tekniken och ta till ett gammalt beprövat husmorsknep i stället. Ur bilens djupaste gömsle plockade jag fram yllesockor och gummistövlar, fast förvissad om att inget skingrar moln så snabbt som att noga och grundligt rusta sig för regn, ett dödssäkert knep!
I yttersta nödfall hade jag också tänkt spetsa den indianske schamanens elddans senare i dag, med en äkta Ångermanländsk soldans, en kombination som inga vädergudar skulle kunna motstå.
Stöveltricket visade sig räcka långt den här gången, det tog inte lång tid innan solens strålar visade sig på en blå himmel.
Så nu sitter jag är med stövlarna på och ser alla glada festivaldeltagare som leker och njuter av solen, och inser att det är som vanligt.
Vi tanter kan inte släppa taget, hur skulle världen bli om inte vi fanns med och styrde upp det hela?!